Idag var sista gången på baletten så jag ansträngde mig extra mycket med piruetterna och hoppen och viftandet med tårna vid stången. Det bästa med min kurs är att nästan ingen kan dansa som går den. Det är en nioåring som svingar sina ben så dom typ ramlar över axeln. Dom är jättelånga och alltid när vi ska snurra så lägger hon krokben på sig själv. Sen är de två gamla tanter som inte kan hålla benen raka. Resten av klassen består av ett gäng 16-åriga tjejer som pratar om hur dom ska komma in på krogen i helgen utan falskleg. Ja man trivs som fisken i vattnet och behöver aldrig skämmas över att man inte kan fläxa sitt  ben i 90 grader. 

Jag tror jag kommer ha en svit här om mitt arbete med B-uppsatsen. Sen efter den 28 maj då den ska vara inlämnad kommer efterarbetet och ångesten. SKOJJA! Ni behöver inte vänta så länge på ångesten. Den är redan här! Vad vore en uppsats utan prestationsångest? Inte mycket. Så självklart kommer varje avsnitt i det som jag kommer att kalla "En uppsats-skribents bekännelser" vara fylld av självmordstankar och våldsamma utspel om hur jävla svårt allting är. Detta kan jag med all säkerhet lova. Något intressant och matnyttigt om uppsatsskrivande, förmodligen inte. Håll till godo!