Mitt första riktiga jobb

Det är smittsamt detta med dödsångest och gråtande skrynkliga ögon som tittar på en med en vädjande blick. Lite kan jag göra för att bota deras ensamhet och deras hat mot den värld som väntar på deras sängplats. Smittsamma känslor som sprider sig i kroppen och deras sorgsna ögon blir snart mina även fast jag upprepar ett mantra för dem att allt kommer bli bra. Hur man orkar gå till dessa människor i tiotals år, se dem försvinna och komma och låta ilskan och sorgsenheten rinna av en när man går hem är ingen egenskap jag besitter. I mitt cv ska jag skriva att jag gillar att arbeta med människor, sorglösa vuxna som ska handla mat eller varor, kläder eller leksaker och som inte behöver mig för att klara av resten av dagen när jag knappt vet svaret på den frågan själv.