De som skulle vara livet, de roliga har blivit krav och ångest. Till sist möts vi upp där i lokalen och stretar på med de gamla vanliga. Jag är verkligen positiv nuförtiden, gör inget annat än förutspår mitt framtida liv i paradiset. Jag antar att de kommer en gräns, när man knuffats av vägen en gång för mycket och helt enkelt börjar gå i vägrenen, som om man hörde hemma där. Imorgon sätter jag mig tungt i soffan. Vågar förmodligen inte titta in i dina ögon, och sen gråter jag. Gråter och säger att de var inte mitt fel de bara blev, lite som du gjorde för två månader sen. Idag mindes jag inte vilket år jag var född, var de 88 eller 86? Nej 87 var de nog. När vi bråkar och du säger någonting jag sagt så kan jag inte säga emot för jag har inget minne av någonting, varken du eller jag sagt. Tillslut är jag bara tyst för jag orkar inte ens producera ljudformade ord att ge till dig i respons. Jag har inte valt detta, jag valde bara fel. Jag har inte valt detta, för jag valde bara en del.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar