Kolla id

är trött och slut ända in i själen efter veckan i hembygden och sedan festival. kanske därför jag får tårar i ögat av att tänka på att du är så nära men aldrig så långt borta som nu. kanske är de därför jag blir ledsen över att de kickar in en konstig känsla varje kväll istället för att ignorera den. kanske därför jag saknar någon att prata med som skiter i hur jag formulerar mig eller tolkar de jag säger för egen vinning kanske jag bara behöver neutral mark eller någon mark överhuvudtaget och att jag fan inte har någon lust att vara någon till lags längre men ändå när jag låter bli så stukas jag av skuldkänslor och jag har inte en timme till att wasta på ledsamhet och apati och samtal och sedan medicin när jag fortfarande har samma mardrömmar som för tre år sedan och jag orkar inte vara likadan längre. Har inte varit mig själv på ett år.