Har nu fått schema och litteraturlista för musikvetenskap och de verkar faktiskt bli roligt. Däremot har jag haft en överhängande känsla hela sommaren att jag bara wastar mitt liv och de är inget jag kan göra åt de. Kan lika gärna lyssna på airplanes med B.o.b. Tur ingen är hemma och hör mig. Som bobby ray säger:
It’s funny cuz looking back to the past that I had,
All my days in the streets trying to prove that I was bad,
I still elevated to the level that I’m at. Önskar jag var femton och kunde ta åt mig. Jag ockuperar huvudet med saker som iaf ger mig ett myggbet av känsla för att åtminstone ha något. Ska jag komma till psykologen efter sommaren och säga de? Hon kommer säga jag är bortskämd eller att jag blivit deppig av min medicin. De kan faktiskt hända. De är inte roligt att aldrig vara riktigt ledsen eller riktigt glad. Jag ska ta Rebeckas råd. De är konstigt att ha saker runt om sig som man kan observera och inne i huvudet förstå att detta är något som borde göra mig glad men känslan infinner sig aldrig. I teorin finns den då och då, tror jag iallafall, lätt att bli osäker när de faktiskt inte inträffar på riktigt. Vet inte hur jag lyckas får allt att kännas som ett misslyckande. Så du kom inte in på Hyper Island för du är inget kid med självförtroendet inifrån och ut och du sökte aldrig till grafiska för du har alltid ritat fult de sa killarna i tredje klass och sen så kan du inte städa eller laga mat för de sa pappa och minst av allt kan du aldrig känna dig värdefull så du köper coola grejer för att folk på stan ska tro de men inuti ekar fortfarande tonårsrösterna från korridoren eller rädslan från ditt huvudet den satte sig djupt när den rotade sig på eftermiddagstimmarna på gymnasiet och du började aldrig sporta för de sa gympaläraren i sjuan att du var sämst på. Så istället börjar jag sakta med något för att inse att de är out of my fucking hands och att bra de blir man ju aldrig på något och för att lyckas med sånt jag drömmer om krävs allt de dom sa du var sämst på så jag ger upp typ hundra ggr om dagen, de är därför jag ligger i sängen.
1 kommentar:
Du äter en medicin som skall hjälpa mot depression. Alltså skall du INTE känna såhär:
* Nedstämdhet, en överväldigande sorgsenhet eller ”tomhet” som kan åtföljas av ångest och irritabilitet
* Oförmåga att tycka om aktiviteter eller sysselsättningar som patienten tidigare har funnit nöje av – detta är oftast tydligast när det gäller hobbies och sociala aktiviteter tillsammans med familj och vänner
* En känsla av att vara ”långsam” eller sakna energi
* Problem med att sova – faller i sömn, vaknar på natten eller vaknar tidigt på morgonen och kan inte somna om
* Ätproblem – i typfallet beskrivs depression ge aptitförlust och viktförlust, men vissa patienter, särskilt medelålders kvinnor, tycks småäta hela tiden vilket medför viktökning
* Svårighet att koncentrera sig eller minnas. Många beslut, även när det gäller småsaker, kan vara riktigt svåra, speciellt för äldre patienter med depression.
* Känslor av hopplöshet, pessimism, skuld, värdelöshet eller hjälplöshet. Patienter med kronisk depression kan ha mycket dålig självaktning.
* Tankar på död eller självmord kan tränga sig på och i allvarliga fall leda till självmordsförsök.
Skicka en kommentar