Första gången jag håller mig vaken på väldigt länge. Har nu än en gång samlat ihop tillräckligt i bröstet för att det ska smälla upp i ansiktet för mig. Som det gjort typ hundra gånger förr. Egentligen bryts jag ner i detta nu. Av mig själv. Det är mycket enklare att tänka att det är ditt fel. Lättare att eliminera människor än känslor. Imorgon kanske blir sista gången med min psykolog. Då är det dags antar jag att börja agera lite mer vuxet. Får börja i grupp till hösten istället. Hade hellre dött än gjort detta för ett år sen. Antar det är framsteg. Är så jävla trött att jag inte kan hålla ögonen på skärmen. Men måste skriva en recension tills imorgon. Vill helst inte mer. Har något i bröstet som växer för varje minut. Den vill spränga mig inifrån. Magen och lungorna värker när den rör sig. Om jag nu är färdigpratad där, och fortfarande inte kan hantera en enda känsla, hur ska detta gå egentligen? Seriöst? Människor som gillar mig ser nog det som finns ibland, en sekund i månaden, en minut om året. I en millisekund så det knappt märks. Och resten släpar jag efter mig. Och varför slutade du göra känslosam rap med elektroniska mixer som fick en att börja grina? Samma gamla story, "I aint doin this for check or fame" nä right. Sen när dom fått upp känslan för snygga brudar och skumpa på hustaken vettu då är det dags att skrota idealen och börja jaga pengar som en blodhund. Ha ett kul liv där i greenland säger jag bara. Jag approvar icke!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar