Vi tappar känslan och begraver den och du skryter om vårt gamla liv och om ditt nya för mig och jag kallar dig idiot det går oftast på ren vana men du hör mig inte ens jag tror din ilska överröstar allt annat just nu så jag är bara tyst och jag låtsats att d aldrig berört mig de blir ju så mycket enklare då och jag reder inte ut våran diskussion för min energi ligger på botten av någon sjö vad ska man göra, har försökt fiska upp den i hundra år den sjunker bara djupare i dyn. Dom säger att prata och medicin hjälper, dom vill bara hålla mig vid liv av egoistiska skäl. För statistiken och jag går med på det. Har inget bättre för mig. Tror drömmar är en sådan försvarsmekanism man fick läsa om på psykologin i andra ring. Hade MVG i psykologi. Tror känslan finns där hela livet som min läkare sa. Du kommer känna såhär hela livet sa hon och jag skrattade. Nu skämtar hon tänkte jag. Men läkare brukar inte vara så skämtsamma och jag ifrågasätter hennes behörighet samt meningen med allt. Känslan och händelsen verkar infinna sig lite för ofta och jag vill inte att någon ska se på mig som jag ser på någon nära mig i mitt liv och tänka de jag tänker: Hur blev de såhär, olyckan har följt dig eller var de ditt eget fel? Något säger mig att de aldrig har ett slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar